Internetcafe i Nonthaburi

Ja, sa ar vi da har i vara vardfamiljer pa Khokret, en liten o utanfor Bangkok i provinsen Nonthaburi. Efter en halv vecka pa CDD:s traningscamp sa har vi antligen kommit fram till vardkommunerna. Skont att komma ifran campet, maten var inte pa topp och magen strejkade i rena chocken. Samtidigt lite ledsamt att lamna alla, thais som svenskar, for nastan tre manader. Bra grej med Thailand ar dock att det ar billigt att ringa mellan thailandska mobiltelefoner. Ofta inte dyrare an 1 baht per samtal.
Lite om Khokret: Det gar en vag runt hela on som ar 5km lang ungefar. Den har jag gatt i flipflops en gang och jepp, den var minst 5 km. Bebyggelsens bestar mestadels av hus som hanger ut over floden (mae-naam, jag shit min thai gar verkligen framat). Sma vagar vindlar sig fram mellan husen som ligger praktiskt taget pa varandra. Pa helgerna kommer turisterna hit for att ga pa marknaden i Otop village, ett par hundra fran mitt hus. Har finns inga ormar sags det, trot den som vill men ar det sant sa ar det bra. Igar sag jag en kolibri och vart alldeles exalterad en lang stund. Som pa julafton fast pa riktigt, liksom. Faktum ar att har ar otroligt vackert. Varmen ar jobbig men plotsligt fattar man att grejen med kalldusch kanske inte ar sa dum. I mitt hem ar jag dessutom bortskamds med bade vasterlandsk toalett och eget rum med tv. Inte for att tvn ger sa mycket. Jag har inte anvant den en enda gang an sa lange, sa bra ar inte min thai an.. Men jag jobbar pa det. Kan tyvarr inte lagga ut nagra bilder fran mitt nuvarande hem. Det far vanta tills dess att jag kommit till en dator pa ett internetcafe som ligger ytterligare en bit bort och som idag var fullsatt.

Thaisens bristande engelskakunskaper ar i dagslaget det mest enerverande. Inte en enda av thaisen i min grupp talar ens hyfsad engelska. Jag har lektioner med min thai Pong men det gar sadar. Dock ska man ge honom creds for att han forsoker lara sig. Problemet ar att jag kan nastan lika mycket thai som han kan engelska och da blir det svart.

Nanting annat om Kohokret da.. tja, hundarna slass om natterna, motorcyklarna ar skitfarliga och allt gar valdigt langsamt. Det ar nyttigt for mig att fa kampa med mina egna tankar om tidseffektivitet och struktur. Thaisen ar dessutom kapitalt oformogna att genomfora saker pa eget initiativ verkar det som, vilket idag kanns frustrerande. Min 22-ariga parkamrat ville ta med sig var vardmamma for att fixa arbetsplacering at oss vilket kanns valdigt frammande for mig. Idag har de verkligen betett sig som ett gang elvaaringar. Till min egen forvaning lyckades jag med teckningar forklara for honom att det skulle bli svart for honom att bli en Future Leader (thaisens utbytestema) om hans mamma skulle arrangera allt for honom. Pong forstod, tog at sig och skrattade. Framsteg i kommunikationen. Man inser snart att det ar de sma stegen som man far lara sig att uppskatta. Jag onskar att det var enklare att prata med varandra men forsoker halla fast vid tanken pa att enkelt inte maste vara bra och konflikt inte maste vara daligt. CIU gor mig sa pretto.

Jag har nu thailandskt kontantkort pa min mobiltelefon (1,2,call). Kanns schysst med aterupprattad kontakt med hemmet.

I morgon och pa onsdag ska jag jobba pa ett batikstalle (otop-produkt), pa torsdag CAD dar vi ska plantera om nagot slags trad, samt ha en ceremoni. Slutligen kan tillaggas att jag varje morgon gar upp kl 5.20 for att prick kl 6 kunna sta utanfor huset och ge mat till de forbipasserande munkarna. Nagot jag inte gjort jattemanga ganger hemma pa min radhuskantade gata i sverige. Den konstiga yoga-mannen pa nedervaningen smyger fortfarande runt och gor ingenting sarskilt utover morgongymnastik framfor teven och att lufsa ut pa var veranda och hamta mat fran gardagen. Ibland undrar man vad en del manniskor lever av. Igar berattade i alla fall min vardmamma for mig att hon jobbar pa ett kontor. Min stolthet over att ha kunnat fraga henne pa thai vad hon jobbar med kan nog knappt matas. De stunder nar allt bara kanns traligt och segt haller jag fast vid tanken pa att jag kommer komma hem till sverige och kunna prata lite thai och det ar haftigt till tusen.

Nu ska jag ta baten tillbaka till Khokret. Den kostar 2 baht, dvs mindre an 50 svenska ore.

Allt gott,
Ciao!

Farväl till Kärsögården och Sverige

Sådär ja. Efter ett par dagar på Kärsögården så åker vi nu snart. Humöret pendlar upp lika mycket som ned och ändå känns det inte särskilt myceket nånstans. Nervositet vill inte infinna sig men en konstant svag spänning bor i kroppen. Man kommer på sig själv med att vilja kasta ur sig klyschor av typen "tänk vilket vackert land vi bor i ändå" och saker åt det hållet. Fast här är vackert och i natt kom det lite snö. Det är inte så kallt men jag höll ändå på att ramla på stentrappan utanför huset i morse. Det här kommer ju gå toppen. Jag kan knappt ta mig till matsalen utan att slå halvt ihjäl mig och nu ska jag till Thailand och försöka att inte skämma ut mig. Gäller att fokusera på viktiga saker nu för tiden. Peka inte med fötterna på stormunken, lägg inte upp massor av ris på ditt eget fat, klappa inte folk på huvudet.. Om en stund bär det alltså iväg till flygplatsen. Internet kan eventuellt bli lite svårt att hålla sig uppdaterad på, vi får väl se. Det löser sig. Allt löser sig. Och vi har ätit grymt god mat här på gården. I Thailand blir det ris tre gånger om dagen. Jag tror att jag ska kunna fixa det rätt bra.

Söndag 7 januari - dagen innan Stockholm

I morgon avgår mitt tåg från Vänersborgs station, destination Stockholm och Kärsögården. Känns bra att äntligen komma iväg. Listor och telefonsamtal i all ära men det där med att vänta och förbereda sig är inte min tekopp, som Linda skulle ha sagt. Maila kan man göra till helena_sallstrom@hotmail.com. Förhoppningsvis kommer jag kunna kolla av min mail någorlunda kontinuerligt. Antagligen borde jag ha tagit ställning för att bryta mig loss från det här teknologiberoendet som internet och mobiltelefon innebär men den pragmatiska sidan av mig tog överhanden. Den lata sidan var inte alls inblandad.

Igår fick jag en tjugosidig tärning av Ida. Det var en vacker gest och den finaste present jag fått på länge. Frågan nu är om jag borde ta med den och riskera att tappa bort den eller om den hellre skulle få ligga vid min bokhylla och vänta på att jag ska komma hem igen. Den får nog följa med. Tärning som någon typ av lyckoamulett. Fint och rätt. Världen är som den skall vara.