Det är inte alltid enkelt

Midcamp är en historia för sig. Efter två schyssta dagar med badtunna, mat, kortspel och promenader kom en blixtvändning med fem ledsna och arga thailändare som inte alls ville åka på hemresehelg, något som de själva var med och beslutade om redan medan vi var i Thailand. Den sjätte thailändaren, den som inte beblandade sig med de sprutande orden om hur den egna hemlängtan skulle bli för stor, hur orättvist det är med hemresehelg endast i Sverige och hur dyrt det skulle bli, var, föga oväntat, Pong. Kollektivismen är fascinerande. En känsla verkar uppstå och sedan sprida sig bland leden och plötsligt känner samtliga precis samma sak. Enda chansen att komma vidare är att dela upp gruppen och bearbeta och lirka. Allt detta samtidigt som det känns så orättvist att utsättas för så mycket skit och sura miner för något som känns helt orättfärdigat. Det har blivit bättre sedan i förrgår men det är så nedrans labilt. Nu har de flesta thaisen åter ändrat sig och vill åka hem till sina svenska parkamrater så nu verkar det som att vi faktiskt kommer sitta på det där torsdagståget. Jag har egentligen aldrig tvivlat på den saken. Bara varit arg och trött.